#skrivutmaningapril, 3

Luften var laddad. Någon röt till och allt svartnade för en sekund. När synen återkom hade jag flygit flera meter bakåt och framför mig hade jag ett par. Helt tysta, endast stirrande in i varandras ögon. Nej, inget par. Ingen respekt var synlig i deras blickar. Det var hat men igenkänning. Vilka var det där? Oavsett så tycktes det inte finnas någon trevlig utväg på situationen framför mig.
Den lite äldre mannen lyfte långsamt handen för att sen överraskat snärta till den mot kvinnans ansikte. Hennes reflexer var bättre. Som om att hon hade sett hans handling redan innan den hänt. Hon grep tag i hans hand, böjde den åt fel håll och luften fylldes än en gång med ett ryt. Den här gången av smärta istället för ilska.
Men det stoppade honom inte från att höja andra handen och slå kvinnan i magen med knuten knytnäve.
Jag slog mig för magen och skrek samtidigt som kvinnan framför mig. Andan gick ur oss båda.
När kvinnan böjde sig dubbelt sträckte hon ut ena benet och fällde mannen och var på honom med händerna runt halsen innan han förstod vad som hänt. Hon klämde till.
Slagsmålet försvann framför mina ögon och ersattes av en svarthet jag aldrig upplevt innan. Jag tvingade upp ögonen och stirrade rätt in i mannens.
“Du har blivit bättre sen vi sist sågs,” sa han till mig medan han kämpade efter luft.
“Min tränare i unga dar var inget vidare,” svarade jag med glimten i ögat och släppte taget om min gamla mästares hals.

Advertisements

#skrivutmaningapril, 2

”Kom hit då, lilla bubben! Kom då! Ja, kom hit!” Svansen viftade med den uppenbara känslan som strömmade genom hela hans väsen. Bollen var nästan platt i hans mun när han kom springandes. Stolthet över att ha lyckats med uppdraget att hämta den flygande leksaken var också tydlig i hans ansikte. Med snabba men klumpiga skutt var han snart vid min sida.

Luften försvann ur mig när det stora fluffet hoppade upp på mitt bröst och släppte bollen rätt i ansiktet på mig. Slafsigt och blött. Men känslan spred sig till mig som det snabbaste viruset och jag skrattade högt samtidigt som jag höll om min lilla älskling och kastade iväg bollen på nytt.

#skrivutmaningapril, 1

My writing depends on many things. It should be the other way around, shouldn’t it?

I have 26 000 words in 10 months. That’s not good. I need motivation. I think the inspiration is there. I pretty much know what to write, or at least where I want to go with each new chapter. But so many things come in between.

I think the most important thing (besides people who want to continue to read what I have yet to write), is routine. At least that’s what Stephen King says in his book “On Writing” as well as Litterära Konsulter (who gave me feedback at the Book Fair last September).

So I have accepted a challenge. Workout challenges are fun. Reading challenges are fun. But I have never felt the urge to follow them through. A writing challenge however. Yes, that could be my thing! Not just fun, but with a purpose as well. Writing a little every day to get a routine while at the same time learning to “show, don’t tell” as I have learned it is called in English. To give something form and meaning by showing it rather than telling it. If that makes any sense.

The challenge is provided by Litterära Konsulter through Instagram. We are given 30 words to write something about without writing the actual word or synonyms. Just to describe it, show it. And then let the readers guess the word.

I am actually writing this in Swedish, could be good exercise too. And here comes my first entry in this challenge:

Favorittröjan så här i kalla vintertider låg på golvet i badrummet efter gårdagens långa och uppvärmande dusch. Inför dagens promenad längs sjön i det molnfria och friska senvintervädret var den vinröda stickade det givna valet.

Hon drog den över huvudet. Något var inte som det brukade. Nåt fränt trängde sig in i näsan. Surt. Inbillade hon sig? Nä, usch! När skulle hon lära sig att katterna alltid passade på att kräkas i klädhögar på golvet?